Tankar. 

Tankarna har börjat ta mig tillbaka till när vi fick veta att Pappa fått diagnosen ALS. Ekar lite i huvudet och blockerar det sen. Jag vet om det men vill inte. När jag började arbeta hos pappa som assistent var det såklart en omställning. Att se pappa från ett helt annat perspektiv var jobbigt för Pappa har alltid klarat sig själv på alla sätt och vis, till att då hans dotter står och duschar honom, klär på, matar osv. Vi kunde ha roligt & skratta tillsammans åt det ibland vilket såklart var viktigt. Men tuffare blev det när han blev sämre, blev sämre fortare än vad jag trott samtidigt så har jag & Leia ändå haft tre jätte fina år tillsammans med Pappa där vi umgicks var & varannan dag hela tiden och är så så tacksam för det. 

Nu ligger jag här. Tänker på dig Pappa, jag ser dig framför mig så tydligt. Jag & Amanda klev in på avdelning 133 & vi  kom närmare dörren in till pappa, jag tog Amandas hand i korridoren och blev så ledsen, vi klev in i rummet & där såg vi dig ligga helt stilla i sjukhussängen, jag bröt totalt i miljoner bitar, grät som jag aldrig trodde jag kunde. Jag ser dig ligga stilla, kroppen helt stilla men nånstans ser jag framför mig hur du vänder dig mot mig ger mig ett gott leende med tårar i ögonen. Jag SER och jag VET att ditt hjärta nu slutat slå, att dina andetag tog slut 07.10 den 7 Januari 2020 men jag kan inte FÖRSTÅ. Pappa, du är min person jag kände skulle leva förevigt med oss. 

Jag visste att du låg i en kall mörk frys och jag fick verkligen som en Flykänsla men till dig, jag ville bara sitta hos dig, ge dig min värme och tänkte att jag kanske kunde få se det där fina leendet igen. Men jag vågade inte, jag såg dig senare i kistan iklädd kläderna vi valt åt dig. Där i din famn låg också blommor & teckning från Leia. Jag la dit foton på oss, en vit ros tillsammans med en Nallebjörn Leia köpt till dig 3 veckor innan. Jag la min hand på din, du var så så kall en kyla som får en att rysa. Jag närmade mig din panna för att ge dig en sista puss och kunde nästan se kylan som

Krockade med min värme. 

Men du är min pappa och jag vet att in i det sista var jag den person du litade på, att jag skulle ta hand om dig, förstå dig & bara bara där vid sin sida. Jag kände direkt när jag fick beskedet av din bortgång hur jag svek dig för att jag inte var där hos dig, hand i hand och fått dig att känna dig trygg. Jag hann inte och det gör lika ont nu som då! 

Dagarna gick, veckor och nu 1,5 månad sen du tog sista andetaget. Begravningen var 31/1, urnsättningen är gjord igår den 12/2. Finaste begravningen ville vi ge dig och jag tycker vi lyckades bra. Att igår sänka ner din aska i jorden kändes så overkligt. Inte är det du där i, inte en chans!

Jag vet fortfarande om vad som hänt men jag kan inte förstå, jag kan inte ta in det. Jag vet inte hur jag nånsin ska kunna hantera detta, du var en sådan stor del i min vardag Pappa. Jag kan prata om det på ytan men börjar jag gå in på djupet bryter jag ihop oh bli påmind om & om & om igen. Jag orkar inte hantera den sorgen, jag vill men jag orkar verkligen inte. Jag är inte redo att lämna dig, jag var inte redo på att du skulle lämna mig såhär hastigt. 

Pappa. Jag kan skriva jag saknar och älskar dig tusen gånger om men det är inte ens i närheten va saknaden jag känner för det går inte att beskriva. Magen gör ont, hjärtat gör faktiskt ont, bröstet gör ont, klump i halsen av gråt. Jag vill bara ge dig en puss i pannan igen, hålla din hand, säga att jag älskar dig och förlåt för att jag inte var hos dig när du kände att det räcker nu. 

Jag vet att du var livrädd för att dö, du ville inte dö. DET gör ont att veta, och ännu värre är det att inte veta hur du faktiskt kände dig. 

Ber till gudarna varje dag att du inte led, att du inte var rädd. Du finaste & snällaste människa på denna jord förtjäna absolut inte att tas ifrån   Oss på det här sättet. 

Varje morgon fortfarande vill jag skriva "Godmorgon Pappa♥️ sovit gott? Vi ses sen"

Jag skriver sms till dig ibland för jag behöver det, jobbiga är att inte få svar tillbaka såklart, eller att gå tillbaka när du väl skrivit till mig, det sista du skrev var "älskar dig så ♥️" 

Ligger här med klumpen av gråt i halsen, Ögonen tåras för blir just nu påmind av att du faktiskt aldrig kommer tillbaka💔

Har så mycket mer att skriva men jag orkar inte mer just nu. Jag saknar dig älskade pappa varje sekund av varje dag, det gör så ont! Min trygghet, vår klippa 🌹

Alltid älskad, Alltid Saknad, Aldrig Glömd♥️