Skriver & raderar..

mina tankar som skrivs i ord för MIN skull & för det är en del av min sorgeprocess..

Jag vet att din sista tid i livet inte var som du ville. Och jag vet att jag viska i ditt öra sista dagarna att "det är okej pappa vi klarar oss tillsammans" tårarna ville tränga sig igenom men höll tillbaka för du blev alltid så ledsen när du såg oss gråta & gå därifrån. Självklart ville jag vara självisk men fick ljuga för mig själv.. säga att det är okej att somna.. På varsitt sätt så klarar vi vardagen, vi gör det med en oerhört saknad & den gör så ont varje dag 💔 vi alla tre har våra egna små familjer som stöttar och jag vill gärna försöka ta vara på tiden tillsammans med mina syskon & syskonbarn.. 

Du har fört oss närmare pappa, vilket jag tackar dig för men önskar fortfarande du kunde få vara på platsen Jorden tillsammans med oss! 

Jag tänker ofta på detaljer just nu under sjukhusvistelsen, går igenom allting i huvudet. Jag bläddrar igenom mina bilder och plötsligt ser jag en bild där du somnat in, jag sitter bredvid, håller dig i handen, vägrar släppa & är helt bortkopplad & bruten. Jag bläddrar inte igenom dit igen, det gör så ont & det blir plötsligt som att jag går igenom det igen, och igen och igen... 

Så mycket jag inte hann fråga, prata med dig om... saker jag aldrig kommer få svar på. 

Plötligt har man knappt tid, och plötsligt står man med ett brustet hjärta & vilsen. 

Snälla rara, ta hand om varandra. 

Säg "jag älskar dig" en extra gång, pussa på din käraste en extra gång, visa kärlek, välj era fighter. All kärlek 💕

Pappa, ditt fotspår på denna jord har lämnat ett avtryck som aldrig försvinner. Jag saknar dig varje dag, vardagen utan dig jobbig.

♥️ALLTID saknad, 

ALDRIG glömd 

ALLTID älskad♥️