Idag har jag, Kim & Mikael varit och städat ur det sista i pappas lägenhet. Den stor nu helt tom, grå och ledsam. Så fort man öppnar dörren så kommer en stark doft av pappa och den tar sig in i kroppen som inget annat, jag känner glädje, sorg, saknad, älskad, arg, illamående men mest väldigt väldigt ledsen...

Ledsen för att du inte sitter i hörnet i vardagsrummet med största leendet när man kommer in genom dörren, det var sån värme & glädje där mitt i all sjukdom...

Ledsen för att vi inte kan sitta i lugnet och lyssna på musik bara. 

Ledsen för att allting inte blev som vi planerat pappa. 

Innan proppar, operationen & sjukdomar hade vi inte riktigt samma relation men vi började ändå få en mycket närmre och finare relation, umgicks mera. Men så nära vi kom varandra sista 3 åren är helt fantastiskt samtidigt ledsamt att det ska krävas en sjukdom för att föra oss närmare. 

Men jag älskade att ta hand om dig, ro om dig på bästa sätt. Det kändes som vi blev EN mot slutet, du lät ingen göra nånting förens jag var hos dig ♥️ Känner därför mycket ansvar fortfarande för dig, att ro om platsen du ligger vid och känner att jag måste och vill göra detta för dig, allting du gjort för mig så är det absolut det minsta jag kan göra! 

Önskar verkligen du kunde komma tillbaka men nu är det ju väldigt omöjligt. Men önska kommer jag alltid att göra.

_______________

Har ju inte skrivit blogg på extremt länge så det kommer vara mycket tankar, känslor kring allting med pappa & hans bortgång just nu.

Jag har ett liv också tro det eller ej, hittar på saker på dagarna med Leiabusen, min lilla skatt här i livet 💕

Jag & Leia var och åkte skridskor för första gången i Vallhamra Ishall. Så roligt, Vi skratta så mycket och hon är så tokig min lilla onge. 

På Måndag blir det skridskoåkning ⛸ igen och det ska bli så mysigt. Utan min fina dotter hade jag inte överlevt vardagen just nu! 

Min fina man är helt fantastiskt och stöttar till Max men det är något helt annat och ha en liten som verkligen gör min vardag & tiderna som kim ej är hemma, hon är mycket medveten vad som hänt morfar & väldigt förstående, så när mamma är ledsen så kommer hon och klappar mig, torkar mina tårar och säger bara "Det är okej att vara ledsen mamma, jag kan försöka få morfar tillbaka någon gång till dig" asså... Ja vad säger man... 

Kan sitta & skriva i evigheter, men pausar här och fortsätter imorgon... 

Tack snälla ni som orkar läsa.. främst är det för min egen skull, en del av min terapi & hantering av allting att bara skriva av sig. Så ibland kanske det inte låter klokt men det är tankar & känslor direkt ut i ord.